Varje sommar reser flera finska studerande utomlands för att studera, jobba eller fira semester. De flesta av dem reser med en önskan att lära känna nya platser och framförallt människor. Snabbt vänjer de sig vid att inte bara ställa frågor om andra, utan också vid att svara på samma gamla frågor om sig själva och Finland. Gång på gång får de berätta om isbjörnar, sjöar, alkoholism och självmord. Men frånsett det här, hur mycket betyder egentligen ens nationalitet då man reser? Och hur skall man handskas med fördomar man själv har och fördomar andra har gentemot en?

Jag har pratat med två människor, Klara Lindström och José Ramón, för att få höra hur stor del deras nationalitet är av själva mötet med nya människor.

Klara Lindström är 23 år och har studerat konstvetenskap i staden Heidelberg i Tyskland i ett år. Precis som alla andra har hon tvingats reda ut utlänningars fördomar om Finland åtskilliga gånger. Hon tycker att ett bra sätt att handskas med fördomar är att vända om dem till en diskussion. I stället för att direkt påstå att ett visst folkslag beter sig på ett visst sätt, så kan man fråga personen varifrån han tror att en sådan fördom kommer. Det lönar sig helt enkelt att visa lite intresse, och kanske lära sig något mer av ett främmande språk än svordomarna.

José Ramón är 32 år gammal och spanjor. Han har rest väldigt mycket och dessutom bott flera år i Venezuela. Nu jobbar han sedan fyra år tillbaka i London. Då folk får höra att han är från Spanien vill de genast diskutera tjurfäktning och mat med honom. Precis som Klara tycker han att det är roligt att folk är intresserade av ens land, men han tycker att det vore roligt om de vore intresserade på ett vänligt sätt. Så i stället för att anklaga honom för att vara personligt ansvarig för tjurfäktning kunde de börja med att fråga om det är vanligt att gå och se det i Spanien eller om han har sett mycket tjurfäktning. Man skall vara lite taktfull, helt enkelt.

Vidare berättar José att han ofta förväntas bete sig på ett visst sätt bara för att han är spanjor. Han förväntas vara smidig med kvinnor, pratsam och passionerad. Om han sen inte är det blir folk nästan besvikna. Men, säger han, sådana fördomar kan man också använda till sin fördel. Då han leker mer ”spansk” än han egentligen är tycker de andra att han är intressantare, de är nöjda bara de äntligen får se en tvättäkta spanjor, oberoende av om det är den äkta José eller inte.

Då jag frågar Klara om hon någon gång gjort samma sak skrattar hon. Finnar uppfattas ibland som tysta, inåtvända och rakt på sak. Så för att bli av med någon jobbig person har hon lekt mera tyst och sur än hon egentligen är. Då de sedan undrat om något är fel har hon kunnat säga, nejdå, det är bara vi finnar som är sådana. En vän till henne har dessutom blivit kvitt en kletig man genom att säga att hon som tillbakasluten finne inte tål beröring… Så ja, fördomar kan vara nyttiga ibland.

Ändå tycker varken José eller Klara att nationaliteten är så viktig vid mötet med nya människor. Sin nationalitet och sitt land är mest något som man kan diskutera för att lära känna folk bättre. Klara säger att nationaliteten oftast brukar få större betydelse om man reser tillsammans med en annan finne. Då har man någon att prata om hemlandet med. Är man däremot ensam så går man kanske inte och tänker på sin nationalitet hela tiden.

Som finne har man det sist och slutligen ganska lätt, avslutar Klara. Finland är ett litet land som de flesta inte har så mycket åsikter om. Det viktigaste är att ta eventuella fördomar man stöter på med ro. Fast de flesta fördomar är negativa, så kan man ju ändå vara glad över att någon bryr sig ens lite om ens land. Fördomar kan som sagt användas till ens egen nytta ibland och utan dem skulle man kanske aldrig ens börja tala om andra länder och på så vis aldrig heller lära sig något nytt!