Polyteekkari

Måste hinna läsa på tent, göra laboratoriearbete, skriva rapport, städa, tvätta kläder, äta. Vi springer till bussen och skyndar till butiken just innan stängningsdags. Vi har till och med bråttom för att hinna sporta, musicera eller roa oss. Vi kommer hem sent och öppnar TV:n, för att koppla av och nolla situationen, och upptäcker att denhär tiden kommer bara ”yöchat”: ett nutidens sätt att kommunicera med våra medmänniskor!

Den jäktande stadsmänniskan (Homo Sapiens Citiensis) har alltid bråttom och har, för att underlätta tidskontrollen, utvecklat en bok, i vilken man anteckna för varje timme var man skall vara och vad man skall göra. För många räcker inte teknologkalendern, utan man tar till gula limlappar eller går över i elektroniskt format. Har du någon gång tappat din kalender, så vet du hur beroende du var av den!

Har en god vän, som jag inte träffat på länge, eftersom hon är i ett annat skede av studierna och har andra fritidsintressen än jag. Under hösten har jag träffat henne för att hon är laboratorieassistent i en kurs jag läser. Då först insåg jag hur mycket jag saknar våra pratstunder, biobesök och cykelturer! Det fick mig att stanna upp och tänka.

En busschafför berättade att folk brukar bli sura, om det inte går en expresstur till Åbo just den tiden, utan de måste ta en vanlig snabbtur. Det tar ju tio minuter längre att komma fram! Konstaterade att jag lyckligtvis inte fullständigt blivit stadsmänniska ännu: stadsbor har inte tid att prata med busschaufförer.

Min vän, som jag inte träffat på länge, tycker förresten att jag är litet konstig, när jag hälsar på busschafförer. Så gör man bara på landet! Visst. På landet har man också tid att prata med grannen, gå ut i skogen, cykla eller skida. På landet lägger man märke till sina medmänniskor och behöver ingen kalender.

Till min glädje märkte jag att det finns en människa i vars kalender jag inte behöver reservera tid. Med min pojkvän kommer vi bara överens om när vi inte kan träffas. Under fyra veckor hinner vi ses ett veckoslut…

Skrev e-post till min vän, som jag inte träffat på länge, för att reservera tid i hennes kalender. Tyvärr passade inte den tid jag föreslog, men vi jobbar på det!

Heidi Joki
Skribenten studerar telekommunikationsteknik och är beroende av sin kalender.




	Får jag reservera tid i din kalender? Måste hinna läsa på tent, göra laboratoriearbete, skriva rapport, städa, tvätta kläder, äta. Vi springer till bussen och skyndar till butiken just innan stängningsdags. Vi har till och med bråttom för att hinna sporta, musicera eller roa oss. Vi kommer hem sent och öppnar TV:n, för att koppla av och nolla situationen, och upptäcker att denhär tiden kommer bara ”yöchat”: ett nutidens sätt att kommunicera med våra medmänniskor! Den jäktande stadsmänniskan (Homo Sapiens Citiensis) har alltid bråttom och har, för att underlätta tidskontrollen, utvecklat en bok, i vilken man anteckna för varje timme var man skall vara och vad man skall göra. För många räcker inte teknologkalendern, utan man tar till gula limlappar eller går över i elektroniskt format. Har du någon gång tappat din kalender, så vet du hur beroende du var av den! Har en god vän, som jag inte träffat på länge, eftersom hon är i ett annat skede av studierna och har andra fritidsintressen än jag. Under hösten har jag träffat henne för att hon är laboratorieassistent i en kurs jag läser. Då först insåg jag hur mycket jag saknar våra pratstunder, biobesök och cykelturer! Det fick mig att stanna upp och tänka. En busschafför berättade att folk brukar bli sura, om det inte går en expresstur till Åbo just den tiden, utan de måste ta en vanlig snabbtur. Det tar ju tio minuter längre att komma fram! Konstaterade att jag lyckligtvis inte fullständigt blivit stadsmänniska ännu: stadsbor har inte tid att prata med busschaufförer. Min vän, som jag inte träffat på länge, tycker förresten att jag är litet konstig, när jag hälsar på busschafförer. Så gör man bara på landet! Visst. På landet har man också tid att prata med grannen, gå ut i skogen, cykla eller skida. På landet lägger man märke till sina medmänniskor och behöver ingen kalender. Till min glädje märkte jag att det finns en människa i vars kalender jag inte behöver reservera tid. Med min pojkvän kommer vi bara överens om när vi inte kan träffas. Under fyra veckor hinner vi ses ett veckoslut… Skrev e-post till min vän, som jag inte träffat på länge, för att reservera tid i hennes kalender. Tyvärr passade inte den tid jag föreslog, men vi jobbar på det! Heidi Joki Skribenten studerar telekommunikationsteknik och är beroende av sin kalender.