Polyteekkari

Suomen ja Venäjän kauppapoliittiset suhteet (Venäjän ja Neuvostoliiton historia)
Tidsdiagnos (Praktisk filosofi)

Klassrummet i Porthania är litet och slitet. Jag väljer en plats långt bak i klassen och sätter mig ner. Jag tar fram min kalender men sätter snabbt undan den igen – jag vill ju inte att de andra skall märka att jag är teknolog.

Nu kommer föreläsaren, hon är en medelålders kvinna som bryter på ryska. ”Vi börjar där vi slutade förra gången”, säger hon, ”freden i Tartu”. Men just då hon kommit igång släntrar den första försenade studeranden in i klassen. Och fler blir det. Till slut är den lilla klassen nästan full.

På bordet framför sig har föreläsaren en bunt papper som hon börjar läsa ifrån. Hon läser en eller två meningar och väntar sen tills alla hunnit skriva ner. Det hela påminner om en diktamen från lågstadiet, förutom att texten är mycket tråkigare. ”Finland krävde en dialog i handelsförhållandena”, mässar läraren medan eleverna skriver så att pennorna glöder.

Efter tjugo minuter är jag dödligt uttråkad. De andra i rummet verkar finna ämnet intressant, trots att föreläsarens undervisningsmetoder inte är de bästa. Under föreläsarens pauser är det enda jag hör i klassen ett ivrigt raspande av pennor. Jag försöker följa de andra studerandenas exempel, men tankarna börjar långsamt vandra bort från handelsråd och tullavgifter. Jag somnar.

Efter 90 minuter har de andra fått veta allt om tio år av handelsrelationer. Personen snett framför mig har skrivit sex A4:or med text. Jag är glad över att få komma bort.

Det blir bättre

Med handelspolitiken i färskt (?) minne går en aningen skeptisk reporter till nästa föreläsning. Men då jag stiger in i filosofins utrymmen i Kronohagen blir jag positivt överraskad. Byggnaden är gammal och mycket vacker med reliefer på väggarna, definitivt mer inspirerande än Otnäs röda tegelväggar.

Vi är cirka 10 stycken i den nyrenoverade filosofiklassen, på väggen hänger ett porträtt av Georg Henrik von Wright. Plötsligt hörs ett hurtigt ”hej” bakom mig, föreläsaren har anlänt. Han börjar med att konstatera att han nog inte föreläste så bra på senaste föreläsning. Jag är förvånad. Hur kan en professor medge något sådant?

Så nu börjar han förklara på nytt, för att reda upp det som eventuellt blev oklart förra veckan. Han berättar om Marx och Engels så att alla förstår, och föreläsningen fortsätter i samma förklarande stil. Föreläsaren funderar ut exempel, förtydligar och berättar flera gånger.

Fastän ”tidsdiagnos” låter ganska flummigt, känner jag mig inte alls lika ute som under handelspolitiken. Jag är fängslad av frågorna som föreläsaren ställer, och vill till min förvåning veta mer om den västerländska förnuftscentreringen. Studerandena ställer frågor och funderar. Stämningen är nog annorlunda än på de flesta föreläsningar i Otnäs.

Resultatet av dagen är en av mitt studielivs intressantaste samt en av mitt studielivs mest tråkiga föreläsningar. Att vara statsvetare är nog inte så dumt, bara man väljer noga vad man studerar. Men det samma gäller väl teknologer!




	Teknologen blev statsvetare Emilia Wahlström Besökta kurser: Suomen ja Venäjän kauppapoliittiset suhteet (Venäjän ja Neuvostoliiton historia) Tidsdiagnos (Praktisk filosofi) Klassrummet i Porthania är litet och slitet. Jag väljer en plats långt bak i klassen och sätter mig ner. Jag tar fram min kalender men sätter snabbt undan den igen – jag vill ju inte att de andra skall märka att jag är teknolog. Nu kommer föreläsaren, hon är en medelålders kvinna som bryter på ryska. ”Vi börjar där vi slutade förra gången”, säger hon, ”freden i Tartu”. Men just då hon kommit igång släntrar den första försenade studeranden in i klassen. Och fler blir det. Till slut är den lilla klassen nästan full. På bordet framför sig har föreläsaren en bunt papper som hon börjar läsa ifrån. Hon läser en eller två meningar och väntar sen tills alla hunnit skriva ner. Det hela påminner om en diktamen från lågstadiet, förutom att texten är mycket tråkigare. ”Finland krävde en dialog i handelsförhållandena”, mässar läraren medan eleverna skriver så att pennorna glöder. Efter tjugo minuter är jag dödligt uttråkad. De andra i rummet verkar finna ämnet intressant, trots att föreläsarens undervisningsmetoder inte är de bästa. Under föreläsarens pauser är det enda jag hör i klassen ett ivrigt raspande av pennor. Jag försöker följa de andra studerandenas exempel, men tankarna börjar långsamt vandra bort från handelsråd och tullavgifter. Jag somnar. Efter 90 minuter har de andra fått veta allt om tio år av handelsrelationer. Personen snett framför mig har skrivit sex A4:or med text. Jag är glad över att få komma bort. Det blir bättre Med handelspolitiken i färskt (?) minne går en aningen skeptisk reporter till nästa föreläsning. Men då jag stiger in i filosofins utrymmen i Kronohagen blir jag positivt överraskad. Byggnaden är gammal och mycket vacker med reliefer på väggarna, definitivt mer inspirerande än Otnäs röda tegelväggar. Vi är cirka 10 stycken i den nyrenoverade filosofiklassen, på väggen hänger ett porträtt av Georg Henrik von Wright. Plötsligt hörs ett hurtigt ”hej” bakom mig, föreläsaren har anlänt. Han börjar med att konstatera att han nog inte föreläste så bra på senaste föreläsning. Jag är förvånad. Hur kan en professor medge något sådant? Så nu börjar han förklara på nytt, för att reda upp det som eventuellt blev oklart förra veckan. Han berättar om Marx och Engels så att alla förstår, och föreläsningen fortsätter i samma förklarande stil. Föreläsaren funderar ut exempel, förtydligar och berättar flera gånger. Fastän ”tidsdiagnos” låter ganska flummigt, känner jag mig inte alls lika ute som under handelspolitiken. Jag är fängslad av frågorna som föreläsaren ställer, och vill till min förvåning veta mer om den västerländska förnuftscentreringen. Studerandena ställer frågor och funderar. Stämningen är nog annorlunda än på de flesta föreläsningar i Otnäs. Resultatet av dagen är en av mitt studielivs intressantaste samt en av mitt studielivs mest tråkiga föreläsningar. Att vara statsvetare är nog inte så dumt, bara man väljer noga vad man studerar. Men det samma gäller väl teknologer!