Författaren Kjell Westö konstaterar inledningsvis att han inte använder metaforiska namn, alltså namn som innehåller en egenskap. Däremot kommer namnen på personerna ganska intuitivt. "Jag visste redan 1994 att jag ville skriva om en släkt som heter Skrake", säger han med hänvisning till sin föregående bok Vådan av att vara Skrake.

Också namnet Lang kom innan Westö börjat med berättelsen. "Det är hemskt viktigt att man hittar just det rätta namnet. Före det blir personen inte levande."

Romanen Lang har fått sin titel efter huvudpersonen Christian Lang, som är en mycket känd figur i Finlands mediakretsar. Han är författare men har också en egen tv-show, Den Blå Timmen. När berättelsen börjar har Lang tappat bort sig själv. Han har sprungit genom livet och misslyckats i nästan alla sina mänskliga förhållanden.

Då möter han Sarita, som blir hans "livlina".

”Kärlek är ett viktigt ämne. Annars skulle inte så många författare genom århundraden ha uppehållit sig vid det”, funderar Westö. ”Visst kan goda romaner också handla om till exempel hat eller vänskap. Alla de här grundläggande känslorna är viktiga.”

För Lang är ensamheten ett problem. Djupt därinne finns ett behov av att bli älskad och av att tas i bruk. Langs besatthet leder till ett triangeldrama och vansinniga handlingar.

Litteraturkritikern Bror Rönnholm säger i en analys av Westös texter att ”längtan efter närhet och sammansmältning bryts mot behovet av avstånd och frihet, allvaret och engagemanget luckras upp av ironin och rädslan att fastna och etiketteras”. Så är det även i den här boken.

Westö tycker att han själv har hittat balansen ganska bra. ”En varaktig balans hittar man aldrig. När jag var 25 saknade mitt liv balans. Då hade jag varit en råddig människa och festat mycket. Allt var liksom i obalans. Då kunde jag jobba tre dygn i ett sträck och sen bara sov jag en vecka.”

”Så blev jag pappa. När jag var 30, var jag redan tvåbarnsfar. Och det räddade mig på ett sätt. Innan jag hade familj kunde jag inte ha koncentrerat mig på någonting så krävande och långvarigt som en roman.”

Sedan dess har det blivit många berättelser och djuplodande skildringar av människans hemligaste känslor. I Lang är det egentligen Sarita som lever ett dubbelliv, men också Lang känner skuld. Han har en vuxen son som han inte träffar särskilt ofta och en syster som är intagen på mentalsjukhus.

Hur klarar man av att leva med skuldkänslan? ”Det finns inga enkla lösningar”, säger Westö. ”En vän till mig sade en gång, att vi blir alla nersolkade.”

Det är alltså nästan omöjligt att leva sitt liv utan skador. Man måste lära sig glömma såväl som förlåta. ”Jag var mycket mera kategorisk tidigare”, medger Westö.

Lang är i mycket en bok om bedrägeri. Popbandet Zen Café frågar: lönar det sig att erkänna om man har varit otrogen. ”Det varierar från fall till fall”, tror Westö. ”När jag var yngre skulle jag ha svarat ’ja, ja, ja!’ men nu ser jag inte så ensidigt på det längre. Några vill bara bli av med sin egen skuldkänsla. Jag tror att det syftet borde erkännandet inte ha. Att man vill överföra sin börda till någon annan, lätta sitt eget hjärta.”

I Lang finns ganska tydliga skildringar av saker som är fel i dagens media. Det är kommersialiseringen som har gått för långt. ”Vi förutsätts alla, alla, stiga in på arenan och hälsa marknadsekonomin med ett ödmjukt ’kejsare, vi som en dag skall dö tillber dig’”, skriver Westö.

Kjell Westö har också själv jobbat som redaktör, bland annat på Studentbladet, Hufvudstadsbladet och Ny Tid. Det var hans huvudsyssla mellan 1982 och 1989. Orsaken till att han inte blev journalist var att han var ganska osäker inför andra människor. ”Jag är fortfarande en privat person”, säger Westö trots att han nu har blivit modigare.

I dag är det tyvärr så, att det är svårt att undfly cirkusen som utspelas i mediavärlden. ”Antingen knullar man frivilligt eller så blir man våldtagen”, låter Langs slutsats i romanen.

Trots att Lang alltid har haft det ganska tryggt, är han rädd för fysiskt våld. Han kan få ångestsvett bara av att gå på gatan sent på kvällen. Speciellt rädd är han för Marko, Saritas exmake.

Är det kanske så att männens rädsla för fysiskt våld diskuteras för litet?

”Det diskuteras ju inte alls!” utropar Westö. Själv har han aldrig kunnat slåss – och har aldrig slagit någon heller. ”Det är konstigt att en man måste kriga. Den är helt tabu den här grejen."

Mansforskaren Juha Siltala har påstått att män binds till varann mera genom inbördes våld än vänskap. Den här idéen syns också i Lang: när Lang slutligen blir tvungen att möta Marko, är det omöjligt att hitta ord. Båda styrs av primitiva känslor, framför allt rädsla.

När det är dags för Den Blå Timmens svanesång, vill Christian Lang bara bort från alltihop: ”Jag vill kliva av. Jag vill ha något annat. Jag vill ha vad som helst utom den här hetsen, den här vansinniga jakten på absolut ingenting.” Egentligen är det livets långsamhet han saknar.