![]() |
||||
![]() |
![]() |
![]() |
|
![]() |
![]() |
||||
Tvåspråkigt svensk i Finland
Niclas Svahnström
Det sägs att språket är din identitet. Det här spetsas ytterligare av dialekter. De finlandssvenska dialekterna karakteriserar de områden där de talas. Man kan då fråga sig om dialekten ytterligare avgränsar de svenska områdena. Förstår finlandssvenskarna varandra?
Dialekten är ett sätt att tala, som avviker från det allmänt erkända normspråket, för en viss bygd, grupp av människor eller en samhällklass berättar Svenska Akademins Ordbok. Ungefär hälften av alla finlandssvenskar talar dialekt som sitt modersmål. Dialekt talas i såväl Nyland, Åboland, Österbotten som på Åland. Inte nog med att dialekterna från dessa områden avviker från varandra, inom dessa områden talas dessutom olika dialekter. Dialekterna lever starkt, kanske främst i Österbotten och Östra Nyland. Ett typexempel på en stark dialekt är Närpesdialekten. Dialekter talas mest på landsbygden och utanför de större städerna. I städerna talas ett mera ”standardspråk” med inslag av slang. Många stöter alltså på dialekter redan i sina hemtrakter. I kontakt med dialekter från hela landet kommer man senast i någon av Svenskfinlands träffpunkter, under studietiden (kanske främst i samband med Åbo Akademi men också t.ex. i Otnäs) eller under beväringstjänstgöringen i Dragsvik. En sådan blandning av människor med olika ursprung brukar framhäva behovet av olika språk i olika sammanhang. Med kamraterna pratar man dialekt medan man i mera officiella sammanhang använder ett mera normerat språk. Två områden – flera dialekter
Sebastian Buddas är uppvuxen i Karleby i Österbotten. Han talar inte själv mycket dialekt men säger att dialekt är en vardaglig företeelse i Karleby. Han poängterar att de talas mera dialekt på landsbygden runt omkring än i själva staden. I kontakt med andra dialekter har han bl.a. kommit under sin militärtjänstgöring och under studietiden i Otnäs. En märkbar skillnad har han märkt mellan Helsingfors och Karleby - dialekten hör inte till vardagen i Helsingfors. De få gånger man hör dialekt i Helsingfors så är det antagligen en skolklass från någon annan del av Finland som är på klassresa säger han mera på skämt. Buddas tycker också att man kan skönja vissa fördomar och ”spänningar” mellan österbottningar och finlandssvenskar från södra Finland. För det mesta tycker han ändå att det gäller skämt som sägs med glimten i ögat, men tycker ändå att det ligger något bakom det hela. Samuel Sommarstöm är hemma från Åland och talar åländska. Han berättar att de flesta talar dialekt på Åland men att dialekten varierar på de olika delarna av Åland. T.ex. på öar som Kökar och Eckerö talar man en annorlunda dialekt än i Mariehamn. Han fortsätter med att berätta att dialekten i Mariehamn mycket influeras av rikssvenskan. Han tycker också att han stött mera på dialekt hos äldre människor. ”De använder mera gamla ord, också sådana som unga kanske inte förstår” fortsätter han. I samband med att Sommarström stött på andra finlandssvenska dialekter tycker han att de flesta brukar byta om till ett språk med mindre inslag av dialekt. Han nämner också att det ibland kan vara svårt att förstå vad österbottningar säger, men tillägger snabbt att vissa ord som används i Nyland också är svårbegripliga. På Åland tycker han att det är en liten skillnad på språket man använder i officiella sammanhang och i vardagligt prat. Alla pratar ändå ett så lika språk på Åland menar han. En sak som Buddas och Sommarström är överens om är att det behövs någon slag av normsvenska. Ingendera har någonting emot dialekter och tycker att de ger en extra krydda åt språket. De tycker ändå att alla behöver kunna tala högsvenska för att bevara svenskan.
|
||||
![]() |