För att kunna leva behöver man pengar. Finska studerandes tre främsta inkomstkällor är studiestöd, jobb samt eventuella understöd från föräldrarna. De flesta använder sig av alla dessa tre för att klara sig under studietiden, men hur mycket och i vilka proportioner varierar från person till person. Studerande är nämligen en mycket heterogen grupp, vars inkomster dessutom växlar under olika tider av året. De flesta studerande jobbar i någon mån vid sidan om studierna. Janne är fjärde årets studerande på avdelningen för maskinteknik och även han är tvungen att jobba för att ha tillräckligt med pengar. Han tror ändå inte att studierna nämnvärt har lidit av jobbet. ”Det är nog mera fritiden som blir lidande”, menar han.
Som de flesta andra studerande får Janne studiepenning. Han har dessutom valt att komplettera studiepenningen med studielån, något som färre än 20 % av högskolestuderandena gör. ”Själv ville jag inte egentligen ta studielån”, säger Janne ”men jag hade inget val”. Efter ungefär två års studier blev Janne tvungen att vända sig till banken för att få sin ekonomi att gå ihop. Då jobbade han inte ännu vid sidan om studierna. De största orsakerna till att han tog lån var hans föreningsaktivitet, som slukade en stor del pengar, samt önskan om att flytta hemifrån.
Studiestödet består idag av tre olika delar: studiepenning, bostadstillägg samt statsborgen för studielån. Meningen är att alla studerande skall klara sig med dessa. Men studiestödet som lagstiftarna menade det och studiestödet som studerandena uppfattar det är inte samma sak. Studielånet ses helt enkelt inte som en del av studiestödet. Majoriteten av studerandena ser på lånet bara som en alternativ finansieringsmöjlighet, något som man tar till då man inte har andra möjligheter. Särskilt skeptisk förhåller man sig till tillbakabetalningen av lånet.
Under själva studietiden är det nämligen mycket som är oklart – när man blir färdig, var och om man skall börja jobba, huruvida man skall ta bostadslån. Unga studerande är inte alltid ens säkra på att de verkligen befinner sig på rätt bana. I en sådan livssituation kan det kännas mycket riskfyllt att ta ett lån som man inte är säker på att man har råd att betala tillbaka. Janne påpekar att studielånet ändå handlar om rätt så små summor. ”Som färdig diplomingenjör har jag kanske några månadslöner skulder, vilket inte är så mycket”, säger han. ”Studielån är ett godtagbart alternativ, i alla fall för mig”, fastslår Janne.
Janne har haft turen att få ett rum i en studentlägenhet. Eftersom hans hyra är så låg klarar han sig rätt bra, nu då han dessutom jobbar. Men för studerande som hyr rum på den privata marknaden kan det säkert bli svårt att klara sig utan lån eller hjälp från föräldrarna, funderar han. Undersökningar har visat att finska studerande får mindre hjälp hemifrån än studerande i till exempel Italien. Regelbunden hjälp får mindre än hälften av studerandena. I stället för pengar får studeranden ofta kläder eller mat. Understödet hemifrån är dessutom sporadiskt, snarare ett extra bonus än regelbunden inkomst.
Janne har inte fått så mycket ekonomisk hjälp hemifrån men är ändå rätt nöjd med sin situation. På frågan om det hör till för studerande att vara fattiga har han svårt att svara. ”Inte egentligen, de flesta har ändå möjlighet att leva på det stöd de får”, tycker han. Det är sant. I sista hand kan man alltid ansöka om utkomststöd från folkpensionsanstalten. Janne tycker ändå inte att stöden skall vara hur stora som helst och påminner om att studierna faktiskt är gratis i Finland. ”Jag tycker inte om att leva på bidrag, men ibland har man helt enkelt inga andra alternativ”, avslutar han.
Janne är ett fingerat namn.
Källa: Lempinen P. och Tiilikainen A., Opiskelijatutkimus 2000