Redan under medeltiden sjöng man dryckesvisor på bl.a. gillen och bröllop. Det rituella skålandet kalldes då för “minne”, vilket också var namnet på själva visorna. På 1700-talet uppkom handskrivna vissamlingar inom främst borgerliga kretsar. Först på 1800-talet gjordes de första försöken att samla visor i syfte att bevara traditionen. 1800-talet betydde också att snapsvisorna började sprida sig bland studeranden. Sedan 1920-talet har snapsviseböcker tryckts mera regelbundet. En del av de gamla visorn lever kvar ännu idag medan de flesta har ett ganska färskt ursprung.

“En bra snapsvisa kan handla om vad som helst bara den för tankarna till brännvin”, anser Bosse Österberg som är känd inom Svensk-Finland för sina snapssånger. Den skall vara lätt att sjunga och så ska den ha en knorr på slutet fortsätter han. Det viktiga är överraskningsmomentet, visan skall vara gjord för det enskilda tillfället och klarar kanske inte en genomsjungning nästa dag.

Teknolog Christian Elg, som bl.a. varit med om att göra TF:s sångbok, är också inne på samma linje. Han menar att snapsvisan skall vara aktuell, klurig och få snapsen att framstå som en ädel dryck. Men han fortsätter med att säga att man inte skall glömma bort att enkelt också är bra.

För den som själv vill skriva sina snapsvisor ger Bosse följande tips; “Håll ribban lågt, försök inte med några litterära storverk”. Han tillägger att det nog finns de som kan konsten att göra litterärt sett högklassiga snapsvisor. Gnistan att skriva egna sånger har Bosse fått från studietiden där han var med och gjorde TF:s sångbok. Han har deltagit i snapsvisetävlingar men säger att det roliga är att skapa nya sånger och att tävlingarna fungerar bra som medium att sprida nya visor av kvalitet.

Både Bosse och Christian tycker att snapsvisekulturen lever och mår bra idag. Bosse tycker att det är intressant att man idag faktiskt kan tala om en kultur. Han menar att den kan ses som ett kännetecken för finlandssvenskar. Enligt Bosse är snapsvisekulturen mycket starkare i Svensk-Finland än i Sverige. Det är helt enkelt så att medel finlandsvensken bättre känner till snapsvisor än medel Svensson.

Snapskulturen är stark i Otnäs, tycker Christian. Speciellt tycker han att den frodas på TF, men att den också är stark på finskt håll. Vidare säger han att snapsvisekulturen inte alls är vanlig överallt inom studievärlden och nämner Tammerfors som ett exempel. I jämförelse med Sverige tycker han att snapsvisorna där är talrikare men att ett utbyte sker i båda riktningarna.

I framtiden tycker Bosse att det skall bli intressant att se om snapsvisetävlingarna har någon effekt. Han önskar också att medvetandet om snapsvisan som stämningshöjande element skall bestå i tider där vinet blir en allt vanligare dryck. Bosse tycker att snapsen och visan garanterar en rolig fest och att det inte lönar sig att ta “risken” att lämna bort snapsen från festprogrammet. Han ser också positivt på att snapsvisekulturen växt sig starkare också på finskspråkigt håll.

För den som vid det här laget känner sig sugen kan snapsvisekultur utövas i praktiken måndagen den 11.11. kl. 18 i Strandbastun. Där ordnas nämligen i samband med THS årsfestvecka en genomsjungning av THS sångbok.

Historisk källa: Christina Mattsson “Helan Går – Hundrafemtio visor till skålen”

Favortisnapsvisa:
Bosse Österberg: Ett mystiskt försvinnande, skriven av Rolf Malmström
Christian Elg: Livet är härligt