Alltid lite barn

Anna af Hällström

Anna stirrar oftast ut genom fönstret eller spenderar tid med den vassa typen Irwin.

En neongrön traktor. När en av mina vänner såg den, visste hon att hon var i Otnäs; på ett okänt ställe, bland konstiga teknologer som hon hört mycket om men visste ganska lite om. Men hon ville gärna lära sig lite mer.

Efter rundvandringen i Otnäs, där hon fick beundra TUAS-huset, ostaren, Dipoli och TF, fick hon till sist bekanta sig närmare med min lägenhet i studentbyns hjärta. Med en kopp te i handen började vi sedan diskutera livets allvar, mening och andra djupa och filosofiska saker. Efter ett tag ledde diskussionen in på vad vi ville bli som stora.

Det var en chock för både släkt och vänner när jag började studierna vid TKK. Hela min släkt är humanister, så jag är väl undantaget som bekräftar regeln. Och jag är stolt över att ha kommit in på min studieinriktning och kommer nog inte att byta i första taget. Och en av sakerna jag är extra glad åt med THS är att jag nu officiellt har blivit en teknolog.

Att studera vid Tekniska högskolan innebär väl ganska så automatiskt att man är en teknolog,i alla fall i ögonen på någon som inte själv studerar här. Men en teknolog är ju lite mer än bara en person som studerar till exempel på AS eller Prodeko; en teknolog kan uppföra sig, vet när man skall skåla och i vilken ordning med sitt bordssällskap; vet å en sidan jäynän som passar sig och å andra sidan hurudana jäynän man aldrig någonsin utför.

Helst slutar ju det hela med lite blinkande lampor och andra tekniska under medgömda, som alla kan njuta av. Men en teknolog glömmer heller aldrig hur roligt det är att sjunga julsånger vid amfin eller spänningen med att samla ihop phuxpoängena före vappen. En teknolog kan ta det som livet ger och göra det bästa av det. Och en teknolog är alltid lite, lite barnslig.

Jag kom fram till att det nog det jag helst av allt vill vara som stor. Jag vill fortfarande vara en teknolog. Jag vill inte glömma bort den där lilla delen av mig som fortfarande stannar och tittar på Stockmanns julfönster och som ibland vill hoppa i vattenpölar och springa åt fel håll i rulltrappan. Jag vill våga möta morgondagen och tro på att den slutar lyckligt. Jag vill kunna gå med tophsmössan (när det är tillåtet) och känna mig stolt över att just jag får bära den.

Detta kunde min vän bra förstå. Hon ville inte heller tappa bort den lilla barnsliga hörnan av en själv som ropar efter godis och inte vill göra läxorna, som hellre tittar på Simpsons än går ut och joggar. Men hon poängterade också att man nog behöver den lilla delen vuxen som ser till att lägenheten städas och disken blir diskad. Livet är trots allt inte bara en lek.

Så med tekoppen i handen kom vi fram till att vi nog aldrig skall bli riktigt stora, aldrig riktigt vuxna. Vi vill alltid vara lite barn. Men med en liten nypa vuxen med i spelet.